30/12-23 Sabado

2023

Så här på årets näst sista dag så kan det ju vara läge att summera 2023.

Nog hinner det hända mycket på ett år allt.

Nyårslöftena då?

Jag var nog den enda i vårt Fredagsgäng som redovisade några. Men vad hjälper det om man inte håller dem? Nåja, jag har iaf försökt. 

• Inte gå upp tidigare.  ☑️.  Absolut lättast att hålla 
• Viktminskning till 85.  ☑️. Jo men det tycker jag. Legat runt 85 hela tiden nu.
• Bl.a. mer motion. ☑️. Näe. Bara genom jobb i trädgården då. 
• Mindre Trump o Putin. ☑️. Näe. Hoppas fortfarande på under. Flyttas till 2024.
• Mer Spanska. ☑️ Näe. Ingen motivation när inget fastnar. Men nog kan jag hanka mig fram med grannarna. Flyttas över till 2024. 
• Skriva på memoarboken. ☑️ Det har jag gjort. Men inte i sommar. Dock samlat  mer resultat från gamla resultatpärmar. Fortsättning 2024 och mer. 

Årets händelser:

Största grejen var väl att vi till slut fick alla papper klara för att bli residenta här i Spanien och kunde därmed slippa problem om vi blir sjuka. Nu innefattas vi ju av sjukvården som vilken Spanjor som helst. Dock har det sina konsekvenser. Nu får vi inte längre köra Svenskregistrerade fordon här. 

Värsta smällen kom i vintras när jag kom tillbaka till Spanien och sedan fick besked att jag inte kunde vara kvar o mecka med min rallybil i Sukkafabriken som det var tänkt. Vi satsade ju mycket på detta. Alla grejor hade jag ju flyttat dit. Ja t.o.m. så blev det till att köpa en kiosk där att förvara grejor i förutom containrarna jag hade låtit transportera upp med alla sukkagrejor. Det blev ju panik att snabbt hitta en annan plats för gubbarnas mekande. Fick bli en glest spikad loge med inget mer än ett betonggolv och ett 220V uttag till att börja med. Mina tappra gubbar hämtade det nödvändigaste så de kunde greja lite med rallysläpet, Lazlo och EMRik. Det enda positiva var väl att de fick lite närmare till ”verkstan”. Inga lyftar, tryckluft o andra finesser. Tur det var vår. Lösningen väldigt kortsiktig. Nu var ju fokuset bara att preparera för MSR. Ovissheten fick vi skjuta på. Logen var ju bara tillgänglig på sommaren. Sen skulle ägaren vinterförvara sina grejor i den. Nu med facit i hand finns ju allt alldeles för långt från vårt nya tillhåll i Frövi. Stor besvikelse och bortkastat arbete o pengar. Tack o lov har garagefrågan löst sig för tillfället. Men man kan aldrig vara helt säker när man är beroende av andra. Kanske bra man lärt sig genom åren att döpa om ”problemen” till ”processer”. Låter mindre negativt. 

Stora motoGP fans som vi är så tog Janne Flash Nilsson o jag våra hojjar och drog till Spanska Jerez i slutet av April för redan fjärde deltävlingen i MotoGP. Min vän Paolo Ciabatti (sportchef på Ducati Corse) hade fixat VIP-biljetter till oss så vi kunde köra ända in till bankanten. Det är ju en oerhörd fördel när man ska trängas med uppskattningsvis ett femtiotusental andra motorcyklister. Inte blev det sämre av att Janne bjöd på världens flådigaste hotell heller. 

Häftigast vid banan var att få stå inne i Ducatis depåbox och följa det spännande kvalet. Bastianini var skadad så hans röda fabriksducati stod framför fötterna på oss. Allt hängde denna gång på Världsmästaren Francesco Bagnaia. Häftigt se hur nerverna låg utanpå nästan alla därinne i teamet när han var ute och körde det utomordentligt viktiga kvalet. Även att se lättnaden när han i svårt läge lyckades. Jag kan inte nog poängtera hur mycket jag beundrar dessa killar på sina otroligt grymma tvåhjulingar. Så mycket sportsmanship i den sporten så man får tårar i ögonen.

Kul händelse inträffade i VIP-restaurangen när jag o Janne skulle gå ut därifrån. Jag passerade då bordet där Peco (Bagnaia) satt och åt. Jag kunde inte låta bli utan ville ta en selfie med honom i bakgrunden. Någon ropade att jag var en gammal rallyförare från Sverige. Genast reste han sig från sin tallrik och lutade sig framåt mot mig. På fotot ser det nästan ut som om det är han som vill ha en autograf av mig. Vilken sympatiskt kille. Honom höll jag tummarna lite extra för under hela säsongen och kunde glädjas åt att han återigen vann VM -23. Tänk vad viktigt det är att få uppleva lite trevliga saker när man tycker något går tungt. 

Mycket roligare var det att folk tog initiativ och samlade in pengar till oss med målet att vi skulle kunna förverkliga drömmen om att få köra midnattsolsrallyt. Där riskerar vi nu en stor d el av pensionssparandet när vi inhandlade en bil lämpad för ändamålet. Förhoppningen är såklart att kunna avyttra den när vi är nöjda och återställa pengarna.

Rallyt genomfördes trots många motgångar. Plåster på såret var att vi fick köra mycket rally med samma bil en månad senare i Rally Uppland i Tierp. Och bilen Zandra står hel och ren o väntar på vad som ska hända härnäst. 

Årets största projekt här i Spain var tveklöst att riva hela pooldäcket av trä och lägga ett nytt i sten. Då var det bra att ha en liten grävare …och snälla vänner. Utan Tony, Kent och Miquel hade vi stått oss slätt. Trött o stolt när det var klart.

Den planerade husbilsresan till Sverige kunde genomföras tack vare en otroligt hjälpsam person som lånade ut sin ”gästbostad” belägen i Portugal. Dock var det mycket pyssel med den då den stått oanvänd länge. Via en omväg till vännerna Heuschmid i Sydtyskland så fixades dockdet mesta. Försvann mycket pengar på den resan. Turerna kring våran husbil lämnar vi därhän. Det vi nu med säkerhet vet är att jag lämnade den på verkstaden 2021. Nu är det strax 2024. 

Sommaren i Sverige blev intensiv men mycket trevlig. Mycket tid upptogs av rally men även vår lånehusbil, vårt släp och andra fordon krävde underhåll och vård. Vi är stort tack skyldiga Figge. Men hoppas han tyckte det var kul med lite fart på hans gård. Innan hemfärd så föll en stor sten från bröstet då Olle Jansson hittade en suverän hyresvärd i Frövi, Jonas Englin, där vi nu garagerar båda rallybilarna och mina verktyg. Vi har även sett till att göra om vår Peugeot Expert Emrik så den är mer lämpad för rallyservice. Varför då? Jo suget ökade otroligt efter sommarens fartsträckor så vi vill gärna försöka suga på den karamellen ytterligare. Bilar o grejor finns ju redan. Därför har vi beslutat att homologeringsbesikta vår gröna Suzuki ”Lazlo” så att vi kan använda den för 2024 års 1300 Rallycup. Nu väntar vi bara på att få dessa papper klara. Första deltävlingen går sista helgen i Januari. Att jag kan köra den beror på många och då inte minst på vår fantastiske granne Kent som ska stanna i vårt hus och ta hand om våra hundar. Sen ställer våra trogna sponsorer upp plus ett antal privatpersoner som gör att budgeten är räddad. 

Mer som hände under Sverigesommaren var att blev Britta påkörd i hennes lilla röda Suzuki. Turligt kunde hon fortsätta använda den. Perfekt för oss i Sverige. Liten, bränslesnål o skattebefriad. Nu har den stått på verkstad sedan vi lämnade Sverige. Ännu inte klar… men vi är ju vana. 🙄

Tillbaka i Spain har vi haft en väldigt fin höst. Besök av Brittas båda döttrar och även av min grabb Peder med familj. Riktigt roligt. Faktiskt tycker vi att nästan varje dag har varit lyckad när vi lägger oss. Kanske inte så mycket under ett par förkylningsperioder. Vi har även haft flera dagsbesök av trevliga o intressanta människor. Mellan dem har vi kunnat skörda oliver o sågat ved inför vintern och nästa. 👍

Apropå långbänkar. Vår Svenskreggade mc får jag ju nu inte köra här så en process har inletts att registrera den här. Den började i September och är inte klar än. Det fick bli en scootertur på julafton.  Nödlösning för att upprätthålla en tradition. Men snart så. Papperen äntligen klara o ligger nu hos bilprovningen (ITV) i Algarobo. Nu väntar jag bara på en tid att få åka dit. 

Brittmarie är glad att hon kunnat hälsa på sin svårt sjuka bästa väninna Inger flera gånger under året. Sen har hon sett till att ge sig själv den födelsedagspresenten hon länge önskat sig. Helrätt att förverkliga sina drömmar när så är möjligt. ♥️

Allt oftare blir vi påminda om vår förgänglighet då vänner i vår närhet lämnar in. Det triggar oss att göra det vi vill o kan så länge det är möjligt. Dock utan minsta spår av panik. Pensionärslivet är fantastiskt. Ett avslutat kapitel är paramotorflygningen. Den utrustningen är såld. Den kräver lite för mycket styrka vid start o landning för att jag skulle känna mig bekväm. Onödigt bryta ben i min ålder. Friflygningen ska jag fortsätta med. 

Nu ser vi fram emot att 2024 skall kantas av lite färre motgångar. Intressant och spännande lär det bli. Man har ju inte roligare än man gör sig.