Goodbye.

Idag efter två långpromenader så hittade en uppjagad ung man på moped sin förlorade hund. Det var ingen tvekan de hörde tillsammans. Bruno, alias Carlos kröp, fram till honom. När han senare var lös kom han direkt till mej utan att jag kallade på honom. Kan väl villigt erkänna att jag mår skit nu efter att vi lämnat honom se honom verkligen krypa för sin husse. Särskilt förbannar jag mig själv för orden jag sa igår kväll när han nyduschad kröp upp i mitt knä: "Du ska aldrig behöva vara rädd igen". Tur att hundar inte förstår exakt vad man säger. Hur kan man vara så aningslös!!??