Till Hansjöran.
De här blev en helt annorlunda Fredag. Vi har varit på min gode vän och gamle Co-driver Hansjöran Ericsons begravning. Cancerjävulen slog klorna i honom för ca ett år sen och han har envist fört en tapper kamp mot sin överman. Det är oerhört svårt att sätta sig in i hur otroligt tufft det måste vara att gå mot det oundvikliga. Och då talar jag även om hela hans familj och närmaste. Jag hade förmånen att hinna hem från vår Spaniensemester och besöka honom innan det var slut. Det vill jag tacka hans fru Carina för. Det betydde väldigt mycket för mej. Viktiga saker om livet blir så påtagliga vid sådana här tillfällen. Speciellt vid begravningsakten. Känslan i kroppen efter att ha gråtit är bekant och skön men faktiskt ganska ovanlig vad gäller oss. Vi gråter ju inte i onödan. Men nu var det oundvikligt. En sak som Brittmarie och jag är väldigt tacksamma för är att det var just Hansjöran och Carina som väckte vårt intresse för ett eget boende i Spanien. De hade en dröm som bruta...
