22/1 Söndag-Domingo.

Ingen rast. Ingen ro. Bara att häva sig upp och gå. 

Sista branta delen hade man aldrig tvekat för, för några år sedan. Nu är man rädd att benen ska gå av om man ramlar. Sara och jag sneddar klokt ner en snällare väg. 


Det är den där gröna slänten vi går bort o upp till innan vi tar oss ner till bäcken i botten. Idag gick vi upp en bit på andra sidan för att kunna se grönskan på håll. 

Solstrålarna börjar leta sig ner på sydsidan i dalen. Egentligen är det väl norra sidan. Men den vetter ju mot syd. Ser ni vägen där som går uppåt vänster precis ovanför buskarna en liten bit ner i skuggan. I högerkurvan där på hörnet tog jag föregående bild. Så visst blir det motion. Och jag lovar att elevationen gör det tre gånger jobbigare …även om det inte syns på Walter ….som dessutom springer fyra gånger så långt. 

Hann lagom hem o börja med frukosten då jag hörde hundarna skälla som besatta. Gick ut o såg Ravioli o Walter skälla som besatta på dessa figurer. Just ja, söndag betyder jakt. Det goda var att våra jyckar höll sig på vår mark. 

Även en jägare på andra sidan dalen. Tur vi hann hem. Annars har vi kunnat hamna i korseld. 🙄. Vet ej vad de jagar. Oftast småfågel. Vore bättre om de sköt vildsvin. 

Gjorde undantag och tog in alla tre. Snart lugnt igen. 

Märkligt. Inte kunnat följa Monte Carlorallyt live. Bara kikat lite på resultaten och imponerats mäkta av Oliver Solbergs framfart. Sen kollade jag lite resultat från Sukkacupens premiärtävling i Hälsingerallyt. Gissa om det sög. Kul att vår Urzula fick vinna med Marcus Johnsen bakom ratten. Starkt gjort!  

Igår jobbade jag faktiskt nästan hela dagen med att förbereda för SRSF:s årsmöte. Vår lilla utbrytare Svenska Rallysportförbundet alltså. 

Idag gick tiden åt att hjälpa till gå iordning på årets första poängtabell i Sukkacupen och få ut den på nätet. 

Ingen tid idag heller att skriva nåt längre på memoarerna. 

När jag var klar tog jag en promenad upp till Casa Marion. Häftigt hög mur de har här. 

Utsikten är heller inget att klaga på. Där vägen börjar svänga vänster före det vita huset är där jag genar brant ner åt höger genom olivlunden. Därifrån syns vägen som går upp till kurvan dit jag gick i morse o vände. Nivåskillnader, nivåskillnader. 

I Casa Marion bor ju Kent o Pia. De tyckte nog synd om en oduglig kock och tillika gräsänkling. De bjöd redan i Fredags in mig på Söndagsmiddag. En mycket välsmakande kycklingryta. Till efterrätt kaffe med godaste glassen och gudomlig kaffelikör från Ron Montero. Visst är de goa grannar!

Deras allt-i-allo Ivan hade just lämnat efter att ha beskurit ett träd riktigt brutalt. Kommer säkert bli kanon. Mycket ljusare o kanske mindre med frön på gården. Ljusare på köpet.  …å rätt mycket ved till öppna spisen fick de med 👍

Hem o mata jyckarna. Walters hördes inifrån vår Casa så snart jag blev synlig på vägen ovanför oss. Vi är så glada att vi bor på landet och att båda är så oförargliga. ♥️ Kallt redan i kväll. Hur ska detta sluta. 

Detta är för ett år sen när jag var hem till Sverige o Sukkafabriken. Så himla fort året gått. 😢.