CasaTorsdag

Nu... Börjar vi känna att vi verkligen varvat ner. Jobbet (BlästerMäster) gör sig påmint med ideliga mail och sms. Men jag är duktig på att hantera det. Ev. Telefonsamtal som ibland når fram ignoreras. 😎

Jag VET att mina medarbetare tar hand om det praktiska och känner mej helt lugn. En härlig känsla. 

Den där vita bilen EMRik var ett lyckokast. Helt otroligt vad grejor vi fick med oss ner i den. Bl.a. Vår älskade BEBe motorcykel. Bänkar, grindar, grindstolpar, trädgårdsmöbler, flygargrejor, målarfärg, husgeråd, prydnadssaker, mc-kläder mm. mm. 

Och hemma har den fungerat som servicebil i rallyn och som flygardepå som t.o.m. kan ta paramotorn utan demontering. Blev allt bra de där. 

Sen här nere då... Jakarandaträdet växer helt sanslöst, liksom allt annat. Bara det får vatten. 

Citronträdet grönskar som aldrig förr trots Antonios brutala gallringar (till min stora glädje). Nu finns inga grenar kvar som hänger ner mot marken. Häcken vi själva klippte ner nästan till marken har aldrig varit tätare och högre. 

Snacka om pelargoner. Detta är resultatet av knipsade små skott som Bm snott lite här o där. 

Och mitt bland dessa pelargoner reser sig nu inte längre en liten fikonbuske, utan ett träd med bengrov stam. Helt otroligt! 

Men det vi uppskattar allra, allra mest är avskildheten med dess positiva ljud från landet. Fåglar som låter, någon tupp som gal, några hundskall, mulan som någon gång ibland ger från sig sitt ovanliga bröl. Röster långt i fjärran och kanske ljudet frpn en såg, moppe eller cementblandare. 

Just nu när jag skriver ner en del av alla intryck så inser jag hur otroligt priviligierad jag o Brittmarie är. Detta är verkligen vårt paradis på jorden. 

Och hela tiden denna blåa himmel.