13/11-23 Lunes

Britta hostig, så jag tog ”Curtrundan” med jyckarna. 

Sara alltid mest bråttom hem. Idag anslöt Ravioli så han o Walter drog på egna äventyr en stund. 

Ingen sängfrulle så det kunde bli nyttig gröt istället. 

Jag o Tony hämtade upp polisen Kiko för att dra upp till verkstaden i Padul där husbilen stått i två år. 

Josés pappa Pepe till vänster om sonen. Kiko till höger. Faktiskt var det så att José pratade o pratade o pratade. Märkligt han kan kommunicera så bra när han inte lämnat ett livstecken från sig på fem månader sedan vi lämnade Spanien i lånehusbil. 

Kiko bara lyssnade tålmodigt proffesionellt. Han var inte där i roll av sitt ämbete men det kändes att José hade respekt för honom. Tur man har lite vänner här o där. 

Vi har ju förutsatt att de inte gjort någonting åt vår husbil eftersom de inte svarat på mina frågor på WhatsApp. José skyllde på att hans WhatsApp var blockerat 🙄. Vår enda kommunikationsväg som funkar bra med hjälp av Google translate. 

Kiko bad mig skicka ett mess till José. Det plingade direkt i hans telefon…. Så mycket för den ”blockeringen”. Jag hann även se mina senaste meddelanden i hans telefon. Jag bad om några bilder. Å visst kom de fram till mig direkt. 

Största överraskningen var ju att se att motorn var ur igen och isärplockad. Tyvärr ingen trasig hydraullyftare. 

Värre än så. Hela motorn dissikerad igen. 

Kraftiga repor i cylinder ett o två! Ettan värst. Vad kan det bero på. Ingen aning. 

Lugnt o fint förklarade Kiko att de nu hade en månad på sig att färdigställa. Det har jag inga problem med att vänta. Kiko har lovat mig att hålla kontakt och ligga på José. Vi får se. Kändes bra. Lite störigt att Jose är så lugn och sympatisk…även om pratig. Men det är väldigt många Spanjorer så inget ovanligt. Då är Kiko mer ovanlig tycker jag. 

Tillbaka till Cepza- macken i Nerja där vi skulle lämna av vår polis. Hann bjuda på en fika o en boccadillo. 

Trevlig syn på parkeringen där. Två nästan hundraåriga fordar. 

Efter detta var jag nöjd. Nu tippa av min tolk Tony o sen hem till Britta. 

Walter väntade. 

Hann gå igenom gamla resultatpärmar från 1980. 

Det årets sista tävling var ”Sista Möjligheten” (för att ta uppklassningspoäng) i Lindesberg. Där vann jag faktiskt totalt ledsagad av Centrala Gummis Affe Larsson före nu gode vännen Sören Käll i våra StdA bilar före alla trimmade. Jag vann visst en FÄRG-TV. Nu jäklar vare slut på den svartvita tiden! 💪