11/12 Sabado Lördag

Vi åt ute idag med. Fast hemma. Brittas restaurang bjöd på fisk. Garneringen ser ni. Smakade mycket o gott. Skönt i solen. Varmare igen. 

Billig el över helgen. Då passar vi på o badar hundarna. Ingen hög svansföring där inte. Men det gick över. Jag kollade på F1 kvalet mellan hemsideknåpandet. Inte lätt. 

Sen blev det gråt TV med ”Så mycket bättre”.

Dök upp en sån där ”Aldrigsettförrbild” på FB idag. Då började minnena skramla igång. 

Apropå Svenska Rallyt 1978. 

När man får se såna här ”osedda” bilder så drar ju minnet igång lite runt en del av dessa. 

Att bli nia med en sjuttiohästars Std B i en VM-tävling var ju oerhört stort för mig o Hansjöran. Minns vi var liiite besvikna när TV-sporten bara nämnde de åtta första 😁. 

Nåväl. Det var inte själva minnet. 

Ganska tidigt fick vi problem med att motorn gick varm. Men vi hällde på vatten före varje SS och körde vidare. Tävlingen ingick ju även i SM så den var viktig. Vi som hade hjälp kände väl att detta var ett tillfälle att ”köpa” oss SM-poäng. Alla hade ju inte råd att åka tävlingen. Hög startavgift. Många däck men framförallt att vi tillbringade ett par veckor att skriva noter o träna. Det behövdes då vi ju var jäkligt novisa på noter då detta var enda tävlingen med dem. 

Tillbaka på spåret… kokningen ökade. Inför denna SS, vilken den nu var, som var lite längre så hade vi en enliters vattenflaska på var sida i de papperskorgar som var standard på V4:orna på den här tiden. Halvvägs var tempmätaren i botten. Snart började ångorna stiga runt huven. ”Hur många kilometer kvar??!” Jag kör tänkte jag (Det går ju på tid detta). Men så började det gå tungt. Motorn tappade orken och till slut stannade den helt. Ryckte med mig en flaska och for ut o öppnade huven. Vred försiktigt av kylarlocket. Beredd att kasta mig undan de brännande ångorna. 

Snopen blev jag när inget hände. 

Vände uppochner på flaskan och lät vattnet rinna i. Då… bröt vulkanutbrottet ut. Oj vad det lät. Bilar for förbi. In efter andra flaskan. När det lugnat sig lite så tömde jag i den också. Ropade på Hj att vrida på startnyckeln. Motorn snurrade lätt runt!! Helt utan kompression… lyftarna hade väl fastnat i blocket. Men när vattnet började cirkulera så sjönk ju tempen och ventilerna började funka igen. En o en så att motorn började tuffa igång. Först en cylinder och så småningom alla. På med kylarlocket, stänga huven och in o köra! Stor lättnad. Vi tog oss till SS-målet ca 7 minuter försenade. 

Sen hade vi tur. Vi skulle upp till ett uppehåll i Torsby (tror jag). Där hann vi tänka till. 

Till min väldigt stora besvikelse så fick vi inga extra Dunlop Supersmala som SAAB’s Bosse Swaner hade lovat oss. Vi hade ju förlorat sju minuter och var ju liksom borta ur matchen. 

Men nu var det ju så att vi hade ju en rejäl ledning i Std B innan stoppet, så här skulle minsann kämpas. 

Vid uppehållet smiddes planer. Min Service som bestod av de trogna Sören Johansson och Lennart Lundh gav sig iväg mot Shellmacken i Sulvik (rätta mig gärna) inte långt från starten på nästa SS. Planen var att köra fort som sjutton dit och byta topplockspackningarna. Ja båda såklart!

Min klubbkompis Alf Bergdahl skulle åka en kvart före mig o kolla så inte länsman var ute 🙄. Med påfyllt vatten i motorn drog vi iväg i helt olagligt tempo. Bergdahl passerade vi halvvägs. Framme med bredsladd vid Shellmacken stod mina grabbar vid en öppen garageport. Där stod även SAAB’s fabriksmeckar Sigge Johansson och xx Ivansson!! De hade just servat Stig Blomqvist i Stratosen och hade tid över att hjälpa oss. Men först ett par hinkar kallt vatten rakt över motorn. Jo den var varm. Man skulle ju kunna ta på den. 

Sen blev det skruva av!! Jag fick tag i insugningsröret för att byta och limma dit en ny packning (stolt att jag hade en). Hål togs i hjulhusen för att snabbare lossa avgasrören. Ivansson höll låda. Det var han som styrde o ställde. Sigge var tyst. Det enda han sa var: ”här är det” när de tog bort packningarna. 24 minuter senare kör vi därifrån. Då hade vi även hunnit ställa tändningen då ju fördelaren hade varit demonterad. 

Vilken känsla det var när tempmätaren stod på normalt. O tänk! Jag hade fått Fabriksservice. Vi hann faktiskt ut o kissa innan vi klockade in på sträckan. 

Å de gick tydligen åka på de begagnade däcken vi hade. Std B nötte ju inte så mycket. 

Ett annat skrytigt minne var att vi startade ihop med härliga Sören Nilsson i hans Std A kadett. Jag tror vi var lite snabbare än dem. Men så inför nån gammal klassisk ”Skallasträcka” så kom han till mig o berättade att han åkt tävling där tidigare i vinter så nu skulle jag få åka. Den var extremt bånglig o krokig. Vi drog honom ordentligt 🤣🤣. Senare kördes den igen. Efter andra gången kom han till mig o sa nåt typ: ”Nu jäklar Ola bättrade jag ordentligt”. Men då hade vi bättrat ytterligare 😉. Tror att efter det så respekterade han mig lite mer. 

Kan vara en skröna men vad jag minns så var vi totalfyra där nån av gångerna. Det får ni gärna faktakolla ni som kan sånt. 

Nåväl. Vi körde hela tiden allt vad tygen höll o lite till. Men mot slutet började motorn låta illa. Nervösa slutsträckor men ECL höll till mål. 

Efteråt blev det teknisk kontroll. FIA gubbarna trodde inte det var en ärlig gr2:a 🙄.  Men då upptäcktes att skramlet berodde på att en lyftare gått i två delar.