Tisdag 26/12. Annandag Jul.

Vardag i Spanien. 

Det här får bli Saras dag hela dagen. 

För exakt ett år sedan så möttes våra vägar och hon blev familjens nya medlem och kelgris. 

Hon och en 80 kilos Mastiff stod o gläfste på oss från tomten ovanför när vi låg vid poolen och solade. 

Till slut tröttnade jag och gick upp för att få tyst på dem. Mastiffen drog men Sara kunde jag lirka till mej. Grannar hade skvallrat att de tillhörde en familj där mannnen var polis inne i Frigiliana. Men ingen av dem var hemma. Sara följde sen med mej ner till vårt ställe och sällskapade med oss. Medvetet gav vi henne ingen mat o hon fick inte komma in. På kvällen gick vi upp för att ”lämna tillbaka” henne till polisen Kiko. De var upptagna med att bära grejor o röja då de skulle flytta därifrån redan efter några veckor då de tyckte det var för kallt. 

Han nämnde nåt på väldigt dålig engelska att ”vi kunde ha henne”. 

Ok. Att vara dagmattar när vi var här var ju inga problem. Vi svarade honom att vi gillar djur och att vi skulle åka hem om ett par veckor. 

För att göra en lång historia kort så förstod vi så småningom att han ville adoptera bort henne då det var besvärligare ha henne nere i byn. I egenskap av polis hade han tagit henne från en elak gubbe borta i Malaga. Men efter flytt hit blev det problem att kunna ha många hundar. Hans plan var att vi skulle bli förtjusta i henne. Efter att hon självmant valt att sova utanför vår dörr första natten så brast ju våra hjärtan. Så Brittmarie bestäme sig för att stanna en extra månad tills alla sprutor o papper var klara. Vi var ju trots allt pensionärer. Vi kom då även på att vi tidigare sagt ”ingen ny hund förräns vi är pensionärer”. …å de var vi visst nu, båda två!

Det här är ju något HELT annat än vår älskade Nisse. Men visst älskar vi den här damen lika mycket. Samtidigt som det bekräftar att man kan gilla det som är olika. 

T.ex. verkligen älskar hon att åka motorcykel. Hon är så ivrig att hoppa ända upp på tanken att jag har problem att själv göra mej iordning. Men för henne är det JAKT. Hon njuter av alla lukter och önskade nog hon hade två huvuden så hon kunde hålla koll åt båda sidorna samtidigt. Kan upplevas lite jobbigt med hennes ständiga sidoväxlingar. Men ingen tvingar mej ju…

Att hundar betyder så oerhört mycket för oss människor är inte svårt att förstå. Men tyvärr är det väldigt många som far väldigt illa här nere. Man har en helt annan syn på djur. ” vaddå, det är ju bara en hund” typ. 

Dagen till ära gjorde hon verkligen skäl för sitt rasnamn. Hon dödade en stor råtta när Brittmarie var ute på promenad med henne. Det värsta är att det lika gärna kunde varit en katt…

Idag har Brittmarie preparerat en massa lever som hon ska få. Hon kan säkert varken klocka eller almanacka. Men det kan vi. Mer finns såklart att läsa här ett år tillbaka i tiden. 😁