69

Födelsedagsdags.

Den trettionde Maj 1947 föddes lille Ola. Det var alltså dags att fira den dagen.

  

Började extra tidigt, redan halv åtta med frukost ute jämte poolen i vår älskade casa. Brittmarie hade dagen till ära dukat extrafint med vit duk och en jättefin blombukett. Frukosten var den vanliga bortsett från att vi nu även hade färska ägg från vår granne och "vakt- trädgårdsmästare" Antonio.

Nästa uppgift var att åka över till honom för att kika på hans kycklingar. Som många andra Spanjorer här uppe i bergen så har de sina hus här och bedriver jordbruk på Spanskt bergvis, d.v.s. odlar olika grönsaker, kryddor och frukter samt har olika djur för självhushåll. Men sen även en lägenhet nere i "stan" där frun oftast finns kvar. Han är guld värd för oss nykomlingar. Här visar jag honom hur vi gifte oss, våra hobbies och vad jag hoppas snart kunna sluta arbeta med.

Nästa resa gick ner till Torrox Costa där Brittmarie hämtade sina nysulade skor hos skomakarn och sedan bjöd på en kaffe med äckligt saftig cocoskaka. Förmiddagsfika alltså.

Med sötman kvar i munnen fortsatte vi så kustvägen förbi Nerja, en sväng in i Maro och vidare förbi La Herradura bort till Almunécar och sedan upp på den extremt häftiga gamla vägen upp mot Granada

Där på c:a tusen meters höjd över havet finns en gammal nedlagd rastplats med restaurang och pool. Flådigt värre för 20-30 år sen skulle jag gissa men nu helt övergiven i ett ruinliknande tillstånd. Mirador de la cabra montés var namnet på stället. Där blev det stopp för medhavd lunch. Ibland säger bilder mer än tusen ord....

Sedan fortsatte den nästan hisnande färden upp mot Granada som vi passerade i ytterkant för att fortsätta klättrandet uppåt. vi gav oss inte förrän vi var ovanför skidkomplexet i Sierra Nevada på drygt 2.500 m höjd! Man ser sällan några kor ute här i Södra Spanien. Men häruppe fanns de!

Nu var vi verkligen uppe bland molnen. Mäktigt men tämligen öde förutom ett par kiosker. 

Då ska ni veta att byn här nedanför består av massor av hotellkomplex i stil med Åre. Men nu stängt.

Sen blev det äntligen dags att åka tillbaka några mil och hamna c:a en kilometer lägre från havsytan ovanför staden Cenes de la Vega. Här fick Ola återigen träffa sin flyginstruktör Carlos som ser till att han inte gör något tokigt när det blir dags att springa rakt ut i luften på c:a 1500 meters höjd.

Den här gången var vindarna på gränsen till lite för starka och termiken kraftig så jag fick passa mig för att fara upp för högt. Här har jag ändå fått känna på rejält stig och är bra mycket högre än när jag startade.

Detta var nog den allra finaste presenten jag kunde få. Att få flyga högt och tyst om en fågel i solnedgången. Och TACK för att Du stöder mig i detta älskade Brittmarie.

Och TACK för alla gratulationer jag fått på olika vis. Kan ni förstå min lycka?